I labyrinterna

Jag är en skådis utan roll en bandystjärna utan boll Jag sparkar barn och rycker djur i svansen Jag vältrar mej i kluvenhet bedövad av förljugenhet Och sanningarna står mej opp i halsen Men det fanns en tid trots alla sår jag minns den som den var igår Då svart var vitt i samtliga nyanser Men om man nu mår bra en dag Så kan det friska faktiskt va trehundra sorters cancer Folk rycker av mej armarna och sliter ur mej tarmarna Och svär vid Gud att kärleken är evig Dom ber mej om ett rim på buk och hävdar med koketta tjut Att friheten för konstnären är helig Sen ber dom mej att skriva nåt som tyder på att rött är blått Med hänvisning till att just den tesen är ledig Men om konsten blir ett tidsfördriv Som får mej fly ifrån mitt liv Så skiter jag i kulturen och blir en hedning Ja dom lockar med att sanningen Lär dölja sej i blandingen Av navelskåderi och hypoteser Och klär man av sej naken Får man förståelse för saken Om den görs i kryperi för överheten Men det är varenda jävels plikt Att trampa ner varenda dikt Som tillåts kasta skit på verkligheten Men glashus spricker överallt Jag tycker själv det blåser kallt Men jag dömer mej i ensamheten Ja dom slår en både gul och blå Men mest slår dom som tjänar på Att ingen kommer åt att informera En handfull inspekterar mej Ett fåtal dissekerar mej Och stroferna jag lyckas formulera En del ber mej se upp i tid Så att jag inte kortar av mitt liv Genom att ständigt söka bråk och irritera Men med alla sinnen i behåll Så spelar tiden mindre roll än att lyckas inspirera --- I labyrinterna - Björn Afzelius